Karantänblogg

Här kommer Västerkyrkans pastorer att skriva inlägg under tiden som vi uppmanas att hålla oss i karantän. 

29 April Karin Olofsdotter

 

En tredje bön som hjälpt mig genom livet är denna:

 

En ny dag, Herre, 

av nåd och liv,

av rörelse och vila, 

av intryck och uttryck, 

av nya erfarenheter och tankar. 

Hjälp mig att denna dag lämna allt som 

hindrar mig att vara närvarande i det som sker. 

Öppna mig för skapelsens skönhet, 

för själens andning, 

för din närvaro hos mig i tankar och samtal. 

I Jesu Kristi namn. 

Amen. 

 

Den har kommit att bli min dagliga bön. Jag börjar varje morgon med den. Och visst är det en bra bön för dagen som ligger där och väntar på att bli upplevd.

 

Jag brukar börja med att tacka. Tack, Herre, för en ny dag. Och så påminns jag om nåden och livet och allt får som rätt proportioner, för inget av detta är givet. Bara en gudomlig gåva.

 

Det är som alltid en växling mellan rörelse och vila, mellan intryck och uttryck. Och allt har sin betydelse och jag gör väl i att noga ge akt på den där balansen. För skadas den skadas jag.

 

Bönen hjälper mig också att inse att jag är i ständig förvandling, mognad rent av. Dagen kommer att innebära nya erfarenheter och tankar och Gode Gud hjälp mig att vara öppen för dem. Hjälp mig att inte fastna i invanda mönster och osunda strukturer.

 

Nästa mening förenklar jag lite i mitt bedjande. Jag säger bara hjälp mig att vara närvarande i det som sker. Jag har ofta mycket tankar och idéer och tittar framåt. Eller så fastnar jag i det förgångna, grämer mig kanske över sånt som blev fel. Och så försvinner nuet ifrån mig. Jag behöver varje morgon be om hjälp att få vara där – här – just i det som händer.

 

Sen kommer den rad som liksom gör hela bönen för mig. Här på morgonen ber jag Gud att öppna mig för skapelsens skönhet. Att det börjar där! Med att påminna mig om vem jag verkligen är – en jordling. En del av Guds vackra skapelse att älska och skydda. Jag får landa i de rätta perspektiven.

 

Sedan kommer ett uttryck som är lika vackert; själens andning. Öppna mig för själens andning. Vad betyder det? Jag tänker mig att hela mitt jag mår bra av en lugn ut-och inandning, då syresätts jag. Samma sak gäller för själen, den behöver också syresättas. Jag måste vara uppmärksam på den, får inte glömma den. Själens andning. När jag läser de orden vill jag bara stanna upp en stund och bara vara.

 

Och så till slut: öppna mig för din närvaro hos mig i tankar och samtal. Gud är alltid hos oss. Men livet blir större när jag öppnar mig för den verkligheten och tar emot den. Gud är där och möter mig i mina tankar. Gud är med i varje samtal. Nu, på morgonen, vill jag öppna mig och påminna mig om att just så är det.

 

För mig är den här bönen en perfekt start på dagen. Och jag delar gärna med mig av den.

21 April Karin Olofsdotter

Karantänbloggen

 

En annan bön som hjälpt mig när livet varit tungt är denna:

 

Tack, Gud, för nattens vila och rekreation. 

Nu sjunger fåglarna sin lovsång. 

nu sprider den nymornade skapelsen sina friska dofter.

Nu vilar en förväntan i allt som lever. 

Vi ber inte om nya himlar och en ny jord idag, 

men vi ber om nya livsvidgande erfarenheter. 

Vi ber inte om stora, andliga upplevelser, 

men vi ber om öppna sinnen för det betydelsefulla i det till synes oansenliga. 

Vi ber inte om att bli förskonade från det svåra i livet,

men vi ber om kraft att möta mörkret inom och utom oss 

med insikten att vi får vandra i ditt ljus. 

Tack, Gud, för att du ger oss 

en ny dag på vår hisnande livsvandring.

I Jesu Kristi namn.

Amen

 

Det är mycket jag tycker om i bönen. Till exempel att den tar sin början i naturen, nymornad och förväntansfull.

 

Och sen det förtröstansfulla men samtidigt ödmjuka. Vi ber inte om nya himlar och en ny jord idag , men vi ber om nya livsvidgande erfarenheter. Livsvidgande erfarenheter. Något som hjälper mig att att inte fastna, något som hjälper mig att utvecklas, att se saker och ting i ett större perspektiv. Det är inte säkert att det är hallelujamoments, men det är helt säkert mognadsmoments.

 

Vi ber inte om stora, andliga upplevelser, men vi ber om öppna sinnen för et betydelsefulla i det till synes oansenliga. Det är en trösterik rimlighet i detta. Jag inser att Gud inte kan trolla bort det svåra jag står i, men jag ber om att inte bli fast i absoluta drömmar men att kunna se de små välsignelserna, Guds goda närvaro det mest oansenliga.

 

Vi ber inte om att bli förskonade från det svåra i livet, men vi ber om kraft att möta mörkret inom och utom oss med insikten att vi får vandra i ditt ljus. Nej, allt ont kan inte vika från oss. Vi har del i världens lidande. Men vi kan be om kraft att vandra genom det svåra med Guds ljus inom oss. Då är inget fullständigt hopplöst och mörkret inte ogenomträngligt.

 

Och så: Tack Gud, för att du gr oss en ny dag på vår hisnande livsvandring. Tacksamheten för ännu en dag, en dag som kanske är tung och svår eller glad och trygg. Ännu en dag på vår hisnande livsvandring. Hisnande är ordet. Ibland är djupen skrämmande, ibland är höjdernas utsikt magnifik. Livet är ett oförutsägbart äventyr.

 

Jag vet inte vad det är med den här bönen som har sån bärkraft för mig. Men vissa tider har det varit det enda jag orkat be, det enda som hållit mig uppe. Kanske är det för att den är så realistisk och samtidigt hemlighetsfullt storslagen. Kanske är det för de där två uttrycken, livsvidgande erfarenheter och hisnande livsvandring. En så fantastisk beskrivning på livet i all dess skönhet och ryslighet. Kanske är det där med att möta mörkret inom och utom oss i Guds ljus.

 

Jag vet inte, men det är en bön som bär.

 

Karin Olofsdotter

15 April Åsa Ram

Det har blivit en hel del timmar för mig sittande i favorit-fåtöljen hemma de senast veckorna.

Det har funnits mer tid än vanligt för stillhet och bön. Och tid att läsa.

Jag håller just nu på att avsluta en utbildning i Enskild själavård, och det går att läsa de sista kursböckerna noga och långsamt. Stillhet och kraft heter en av böckerna jag läst, och det är även historiskt sett S:t Lukas ledord.

 

Nu efter påsk har jag talat med flera personer som sagt att det varit ett minst sagt annorlunda firande. Inga gudstjänster att förflytta sig till, men ändå möjlighet att delta i live-sända högtidsstunder på webben. Inga stora släktmiddagar att förbereda, utan istället möjlighet att välja en blåsig promenad ihop med några få. Färre krav, färre måste. Kanske har de flesta av oss fått chansen att bli mätta på vila och tystnad. Många har kanske också renare skåp och lådor än på länge?

 

Ibland tänker jag att det kommer att bli svårt att gå tillbaka till det gamla livet. Svårt att klämma in aktiviteter från morgon till kväll, svårt att anpassa sig till allt som skall tas igen när restriktionerna faller. Men kanske kan stillheten istället ge oss ny oväntad kraft?

Kanske skall vi inte bli som vanligt igen. Kanske ska vi lära oss något viktigt om livet och tillvaron?

Vad som är viktigast, vad som betyder något kan ju såklart variera från person till person. Du har säkert tid att ägna fem minuter åt att fundera på vad du vill förändra i ditt liv, post corona.

 

Jesaja skriver ”…de som väntar efter Herren hämtar ny kraft, de får nya vingfjädrar som örnarna. Så skyndar de iväg utan att mattas, de färdas framåt utan att bli trötta.”

Vänta efter Gud och samla det du behöver av tystnad, bön och det som är värdefullt för dig, så får vi tillsammans hoppas på ny kraft att mötas i verkliga livet när det vänder.

 

Åsa

2 April Karin Olofsdotter

Karantänbloggen

 

Jag har tre böner som hjälpt mig genom svåra tider. Jag kom att tänka på det nu när Coronaviruset lamslår samhället och ställer våra pesonliga liv på ända. Det är så många frågor, så mycket som är osäkert, allt blandat med rädsla och sorg.

 

Det finns som sagt tre böner som varit som ankare för själen i mina svåraste perioder. Jag vill dela med mig av dem. Kanske kan du också finna tröst och styrka i dem.

 

Jag börjar med Sinnesrobönen. Den beds av många varje dag över hela jorden. Och många, många är det som i den har funnit en kompass för livet.
 

Gud, ge mig sinnesro

att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden.

 

Sinnesro är just vad vi behöver i dessa svåra tider när allt kastas omkull och rädslan gör sig påmind. Sinnesro. En sorts ro i själen, en liten lugn plats mitt i stormen där det finns förtröstan och hopp. Och lugn. Sinnesro.

 

Om om nu mina sinnen får ro då blir det lättare att se och tänka klart. Då förstår jag – eller anar åtminstone – att jag behöver lära mig att acceptera det jag inte kan förändra. Att inte spilla energi på att undra varför och om och om inte. . . Vissa situationer står fast hur gärna vi än önskar att de vore annorlunda. Ibland kan vi ingenting göra. Vi måste böja oss och acceptera faktum.

 

Det behöver inte betyda att vi blir uppgivna och passiva. Nej, det är faktiskt precis tvärtom och det handlar bönen om. Det handlar om att kanalisera alla de där tankarna och krafterna från grubblerier och klagan till att fokusera på vad jag faktiskt kan göra. Och så hålla blicken fast där.

 

Visst är det en fantastisk livskompass! Och bra för hälsan!

 

För mig har den varit livsavgörande.

Och det fina med den är att det inte handlar om ett program som jag ska lära mig och kämpa med att klara av. Det kan absolut kännas tungt när allt annat redan är för mycket. Nej, detta är en bön! En bön om att Gud ska hjälpa mig att se detta, ge mig sinnesro, ge mig förmågan att se skillnaden mellan att fastna i det ofrånkomliga och att kämpa för den förändring som är möjlig.

 

Jag kan bara ge dig rådet att prova att be den här bönen dag för dag.

Vad har den för bäring I dessa coronatider?

 

Men detta är bara den första delen av den här bönen skriven av Reinhold Niebuhr. Den fortsätter så här:

 

Hjälp mig att leva en dag i taget,

att glädjas åt ett ögonblick i sänder

och att acceptera motgångar som en väg till frid.

Hjälp mig att - på samma sätt som Du

ta denna syndiga värld precis som den är,

inte så som jag önskar att den skulle vara,

och att lita på att Du gör allt väl

om jag överlåter mig åt Din vilja.

Ge mig nåden att få leva någorlunda lycklig i detta livet

och i fullkomlig salighet tillsammans med Dig i det tillkommande.

 

Det är precis det här jag behöver be just nu; om hjälp att leva en dag i taget, att kunna glädjas åt det lilla, att på något vis acceptera motgångarna och lära av dem och mogna genom dem. Och att ta världen som den är och inte som jag önskar att den skulle vara. Nu är det coronatider hur gärna jag än vill att det skulle vara som vanligt. Och jag får lita på att Gud vill mig väl, vill mitt shalom.

 

Och så den sista meningen. För mig är den så trösterik på något vis när sorgen och oron och ångesten verkar ta över. Ge mig nåden att få leva någorlunda lycklig. . . Livet är hårt. Livet är svårt. Ibland verkar allt ofrånkomligt och övermäktigt. Men någonstans i kaos finns en stilla lycka, en förundran över att det trots allt finns skönhet och kärlek och glädje. Det räcker att leva på. Någorlunda lycklig. . .

 

Och sen i fullkomlig salighet tillsammans med Dig i det tillkommande.

26 mars Åsa Ram

 

Är det allergi?

Eller en förkylning?

Är jag extra trött?

Jag tycker att luktsinnet har försvunnit.

Kan det verkligen vara Corona?

Aldrig har jag varit så fokuserad på min egen hälsa som nu. Nästan fixerad.

Försiktighet är a och o. Vi har alla lyssnat till uppmaningen att stanna hemma om vi är sjuka.

Men först när vi förstår att det är av omsorg om varandra sjunker det in. Jag sitter inte i fåtöljen dagarna i ända för att jag är lat. Jag sitter här av respekt och omsorg om mina medmänniskor. Det gör det hela lite roligare, mer på riktigt. 

Och det är inte förbjudet att njuta av vårsolen och påskliljor under tiden i karantän.

 

Psalmisten skriver:

”Var mig nådig, o Gud, var mig nådig, ty till dig tar min själ sin tillflykt. Ja, under dina vingars skugga vill jag ta min tillflykt, till dess det onda är förbi.” 
Psaltaren 57:2

 

Gud, hjälp oss att ta en dag i taget. Hjälp oss att hitta ro och uthållighet. Visa oss vad vi kan bidra med i dessa tider av oro, ängslan och ensamhet. Låt oss förstå att du, Gud, finns vid vår sida, ständigt närvarande i våra liv. Amen.

25 mars Karin Olofsdotter

 

Vilken beige avslutning på mitt yrkesliv! Så har jag tänkt många gånger de senaste veckorna. Allt bara ställs in och stängs ner. I stället för att sluta med flaggan i topp, njuta och sörja över det som är det sista av olika verksamheter så slocknar bara saker en efter en utan att jag kan ta avsked liksom. Ett så konstigt och ledsamt avslut. Har jag tänkt, som sagt.

 

Men så har jag också tänkt: vilken spännande och fantastisk avslutning på mitt yrkesliv! Tänk att jag fick vara med om detta. Tänk att få vara med I dessa kristider när kyrkan måste hitta nya vägar för att vara kyrka. Att se den inte vika ner sig för omständigheterna utan fortsätta verka på andra sätt.

 

Och tänk att få vara med i ett så fantastiskt arbetslag som inte deppar ihop och grips av handlingsförlamning utan som har tusen och en idéer på vad vi nu kan hitta på.

 

Vi har haft det så tryggt och bra i Sverige. Livet har lunkat på, samhället har lunkat på, kyrkorna har lunkat på. Och så plötsligt ställs allt på ända! Ingenting kan fungera som tidigare. Och det allra mest basala för människor, och för den kristna församlingen, tas ifrån oss – eller vi väljer att avstå från – detta att samlas, för kyrkan att samlas för sång och bön och bibelundervisning.

 

Det är ett historiskt skede och även om jag nu arbetar hemifrån så känns det gott att kunna få vara med och bidra när tiderna är mörka och ovissa.

 

Vi fortsätter att hitta på nya sätt för Västerkyrkan att vara kyrka. Vi har haft våra gudstjänster. Vi ber tillsammans där vi är klockan tolv varje dag, vi ber bönen som Equmeniakyrkan sänt ut och vi nämner alla i matrikeln vid namn och vi ber för kyrkans vänner och vi nämner deras namn som önskar det.

 

Vi startar den här bloggen för att kunna dela med oss av tankar och funderingar, där kommer Gusta2, jag och Åsa att skriva då och då. Håll utkik. Vi samtalar med människor över telefon eller skype. Och arbetslaget videosamtalar I stort sett dagligen. Inför påskveckan finns små andakter inspelade där vi kan meditera och måla Iotakors tillsammans. Det är bara något som jag kommer på så här just nu.

 

Det är gott att veta att vi har varandra även om vi inte kan ses och röra vid varandra. Hör av dig om du behöver hjälp. Skriv eller ring till dina bekanta och även dem du inte känner så väl. Låt oss inte släppa taget om varandra och församlingen och Guds rike här I världen.

 

Till sist ett ord från Bibeln:

 

Jag är Herren, din Gud,

jag tar dig vid handen

och säger till dig:

Var inte rädd, jag hjälper dig.

Jes 41:13

Kontakt – Västerkyrkan, Lund

Gatuadress: Vävaregatan 13
Postadress: Byggmästaregatan 21

22237 Lund

E-post: info@vasterkyrkan.nu

046 211 29 56

  • Facebook - Weiß, Kreis,